Det är något speciellt med ansikten. Att möta blicken från en människa som man läst om i historieböcker är något av en chock. Att plötsligt stå öga mot öga och avståndet i tid och rum försvinner.
Den upplevelsen förklarar förmodligen varför det är fullt till sista plats på Vasamuseet i Stockholm när Oscar Nilsson ska berätta om sitt ovanliga arbete. Som Sveriges enda ansiktsskulptör vet han mer än någon annan om hur man gjuter liv i ett stycke silikon.
I utställningen Ansikte mot ansikte har han återskapat åtta personer som var med ombord vid Vasas första och sista resa 1628. I mars öppnas en uppdaterad version av utställningen och hans senaste skapelse, matrosen Helge, kommer då göra entré.
– Det här var ett svårt uppdrag och jag tvekade om jag skulle tacka ja. Viktiga delar av kraniet saknas och jag befarade att det skulle bli för mycket gissningar. Men med hjälp av DNA kunde jag fylla igen luckorna, berättar Oscar Nilsson.
Helges sista tid i livet är väl kartlagd. Han befann sig på undre batteridäck när skeppet började luta oroväckande mycket. Order utgick om att kanonerna skulle flyttas och luckorna stängas innan vattnet strömmade in.
Helge halade och drog men krafterna var emot honom, skeppet hade slagsida och kanonerna var tunga. 333 år senare när Vasa bärgades hittades han mittskepps ihopkrupen i framstupa sidoläge med skorna på och hår på huvudet.
Oscar Nilsson visar en bildserie av hur Helges ansikte har växt fram. Från 3D-printad skalle som kläds med lera och stickor för att markera vävnandsdjupet till en gjutform i silikongummi vars insida penslas med silikon och blir ett huvud som får både färg, hår och liv.
– Ta inga bilder är ni snälla, modellen ska premiärvisas först när utställningen öppnar i mars, ber Oscar Nilsson och ett sus går genom publiken när det frusna ansiktsuttrycket visas upp på duken.
Lorem ipsum dolor sit amet, consetetur sadipscing elitr, sed diam nonumy eirmod tempor invidunt ut labore et dolore magna aliquyam erat, sed diam voluptua.
Foto: Namn Efternamn
Konstskola, arkeologistudier och en livslång fascination för det mänskliga ansiktet skvallrade om hur Oscar Nilssons yrkesbanan skulle se ut. Efter en intensivkurs hos den brittiske professorn Richard Neave, som rekonstruerat utseendet på kung Filip II av Makedonien, fanns inte längre några tveksamheter.
– Jag har alltid varit lite överintresserad av ansikten och hans porträtt fascinerade mig oerhört. Ofta ser alla modeller av historiska personer ut som grekiska gudar. Därför var det så spännande att Filip II:s ansikte inte var färgat av hans tids tankar och ideal utan såg ut som en riktig människa av kött och blod.
2001 gjorde Oscar Nilsson sin första fullskaliga modell. En stenåldersman från stridsyxekulturen åt Östergötlands museum. Med 23 års distans är han inte helt nöjd med förstlingsverket:
– Näsan blev för stor, men jag lät den vara kvar. I dag hade jag definitivt gjord den mer finmejslad.
I en källare i Stockholmsförorten Västertorp har han sin ateljé. Det är här landets enda ansiktsskulptör formar de modeller som levandegör historien på många av landets museer.
Birger Jarl på Medeltidsmuseet i Stockholm, Bockstensmannen på Hallands kulturhistoriska museum och stenålderskvinnan från Lagmansören på Västernorrlands museum i Härnösand för att bara ta några axplock.
Lägg därtill utländska uppdrag som en drottning från Wari-kulturen som levde på 800-talet i det som i dag är Peru och Zosia, den unga kvinna som begravdes i Polen på 1600-talet med en skära över halsen och ett hänglås vid vänster stortå.*
Sammanlagt har det blivit 78 rekonstruktioner.
– Ansikten har en otroligt stark effekt på oss människor. De är så komplexa och små justeringar skapar stora förändringar. Det är något man kan hålla på med ett helt liv.
Kungar, drottningar och jarlar i all ära, men att lyfta fram de okända och osynliggjorda människorna ur historien ser han som en minst lika viktig uppgift. Som Vistegutten, som levde i Norge för 8 000 år sedan och som sannolikt begravdes i den grotta där han växte upp.
En pojke, 14 år gammal, bara 125 centimeter lång. Formen på skallen skvallrar om att sömmarna i kraniet växt ihop i tidig ålder, vilket gjorde att huvudet expanderade på längden, en så kallad båtskalle.
– Han måste haft ett udda utseende. Människor med olika handikapp är ofta borttrollade ut historien. Att återge Vistegutten och andra okända personer deras människovärde ser jag som ett viktigt uppdrag för mig.
Bredgårdsmannen, levde för nästan 10 000 år sedan och hittades 1994 på gården Bredgårds ägor utanför Ulricehamn. Kraniet, underkäken, lårben, ryggkotor, revben och några ben från händer och armar hittades. Detta är Sveriges första ansikte
Foto: Oscar Nilsson
Att återskapa ett ansikte – inte minst färgen på hud och ögon – kan vara kontroversiellt och väcka starka känslor. Det fick Oscar Nilsson erfara när han gjorde en modell av en stenåldersflicka från dagens England.
När bilden lades ut på Facebook utbröt en veritabel hatstorm. Att ursprungsbefolkningen på de brittiska öarna skulle ha varit mörkhyade var för mycket för vissa som anklagade Oscar Nilsson för att förvanska historien och en hel del annat.
Nya kommentarer strömmade in varje minut och där fanns även mordhot. Tills slut tvingade Facebook honom att ta bort inlägget.
I dag har den debatten lugnat ned sig lite, konstaterar han:
– Det är en ovedersäglig del av vår historia att européer tidigare hade en mörkare hudfärg. Det finns ingen politik i detta. Man ser det i DNA:et så det finns inte så mycket att ifrågasätta längre.
I ett hörn i ateljén i Västertorp ligger en underkropp och en överkropp i gips som ska fogas samman. Att jobba vidare med Helges kropp är uppgiften för dagen. Modellen ska placeras på ett litet podium som lutar 14 grader, precis som Vasaskeppet den där augustidagen 1628 när vattnet började forsa in genom kanonportarna på undre batteridäck.
– När kroppen adderas till huvudet kommer en stark scen att uppstå där han står på ett kraftigt lutande däck och drar i ett rep. Helge är fångad precis i det ögonblick då han inser att det är kört.
